Den DÄR känslan
Veckan har rullat på himla fort, redan fredag imorgon -vilken lyx. Min vecka hemma i Sverige var helt underbar, inga måsten utan bara massa lugna dagar som jag kunde spendera precis som jag själv ville. Blev en massa tid ute hos faster men det är nästan där jag trivs bäst; på landet, i stallet hos hästarna.. även om mina egna inte var där. Hittade givetvis på en hel del andra icke-hästrelaterade saker så som en tripp till Karlstad, Ullared, syskonpartaj, familj- och kompishäng osv.
Iallafall tänkte jag berätta för er att skulle jag dö idag, då dör jag förbannat lycklig. SÅ underbart bra gick både Vindsvöl och Sleipnir idag. Föreställ er den där känslan som ni innan bara kunnat drömma om att skapa ihop med er häst, just den hade jag idag med båda hästarna. Skulle kunna sväva på moln.
Vindsvöl fick gå ett pass i ridhuset. Mycket fokus på halter och halvhalter genom hela ridpasset, att få henne uppmärksam för minsta förhållning. Fokuserade inte alltför mycket på takten (tölt) i början, det gör jag aldrig för jag vet att hon alltid behöver trampa igång bakbenen innan man kan börja fokusera på takt och ordentlig samling. Istället la jag mer arbete på sluta/ öppna och diverse mjukuppgörande ridvägar för att sedan allt eftersom komma fram i tölt där jag började med att jogga igång henne på fyrkantspåret innan vi påbörjade tempoväxlingarna. Därefter blev hon mer och mer lösgjord och jag kunde då lägga fokus på samling. Alltid innan jag påbörjar samling ser jag till att hon är ordentligt lösgjord, framme för skänkeln och att hon lyssnar på mina små förhållningar till 110%. Att ge henne sin tid att komma igång är superviktigt för är hon inte ordentligt igång har hon sämre framåtbjudning och är inte alls lika uppmärksam på förhållningarna vilket bara ger en dålig känsla för både mig och henne, framför allt kan det bli frustrerande för mig själv eftersom jag egentligen vet hur jag borde rida för att få fram hennes esse. Men jag har snart haft äran att få äga denna undebara kruthästen i 1 år och vi har givetvis haft våra svackor men jag tycker att vi på sista tiden har kommit till en punkt där vi jobbar bra ihop som ett team och har hittat rätt förtroende för varandra. Jag vet vad hennes styrkor respektive svagheter är och hur jag måste jobba med dem på bästa möjliga sätt för att uppnå våra mål, blandat med en massa bus såklart! Jag är mer än taggad på att komma ut på tävlingsbanan igen och få visa vad vi kan även och jag å andra sidan just nu vill lägga mest fokus på träning. Ovalbaneträning ska jag försöka se till att vi får, det vore kul och nyttigt.
Sleipnir red jag ut i riktning mot Langwedel. Fokuset på honom är alltid att få honom lätt fram och i handen. Varken Sleipnir eller Vindsvöl är hästar man bara kan åka med på, de kräver sin ryttare. De är helt olika varandra men i slutändan har jag samma mål med båda två, även om det sker på olika nivå. Alltid när jag tränar Sleipnir är jag extra noggrann med att skritta igång honom innan jag trappar upp tempot. I skritten är det inte lika mycket fokus på mjukgörande arbete som på Vindsvöl, Sleipnir är mer lösgjord och spänner sig inte på samma sätt. Däremot kan det bli mycket tölt på böjt spår med Sleipnir (när vi väl är i ridhuset) då han inte har en lika renodlad tölt som Vindsvöl. Men tillbaka till ridpasset idag; mycket halter och halvhalter genom hela passet i diverse tempon för att få honom uppmärksam på hjälperna, framför allt de förhållande då han kan vara "trög i handen" i början. Med Sleipnir har jag egentligen inga direkta problem, han behöver också bara sin lilla "komma igång-tid". Eftersom Sleipnir tillhör ett annat "användningsområde" efter skadan behöver jag- och vill inte lägga den träningspressen på honom. En häst som behöver lyfta benen till stjärnorna orkar ändå inte bibehålla de rörelserna på långa, härliga uteritter. Jag trivs mycket bättre på hans rygg i känslan och vetskapen om att han lyssnar och litar på mig samtidigt som han lättsamt töltar på med sina små lyft. Vi har hittat ett sätt att kommunicera som vi aldrig haft förut, det är en obeskrivlig känsla. Man känner sig som 1 ihop och bara flyter fram, säkerligen i många ögons idyllisk tölt.
Visst önskar jag att Sleipnir aldrig hade blivit skadad men med facit i hand tycker jag absolut att vi har blivit ett starkare team i efterhand. Att vi fått stryka våra mål och satt nya gör mig ingenting för det handlar inte om att vara bäst för mig, varken med Slepnir eller Vindsvöl, jag vill uppnå en sammhörighetskänsla med båda mina hästar och precis just nu känns det som att de båda två börjar låta mig smaka på den! ♥
/Mathilda
