- Tjuke Islandshästar -

Hej igen på er! Då var ännu en dag avverkad på "jobbet". Som ni vet ser jag inte mitt jobb som ett jobb utan en möjlighet att kunna utvecklas, inte bara inom hästvärlden utan även som person. Varje dag (nästan) har jag tillgång att rida überfina hästar med mer gång i sig än vad jag kunnat drömma om (självklart slår ju inget hästarna på Island, hehe) och det känns så himla roligt att få kunna vara med från dag 1 och se deras framsteg. Allt från att kunna gå i grimma, första gången med sadel och träns, första steget med ryttare på ryggen... Alla reagerar olika, vissa är som filbunkar och bryr sig inte alls medans andra bockar hejvilt över gårdsplanen innan dom förstår att läget är lugnt. Det är det som är så himla roligt och fantastiskt lärorikt! Och dom första rena töltstegen slår nästan allt, bara tanken på att det är JAG som tagit hästen dit. JAG?! *Tjejen som absolut inte skulle ha en liten islands"häst" utan en smäcker ponny att kunna tävla i hoppning med* för ca 6-7 år sedan, sjukt. Nu befinner jag mig liksom i Tyskland för andra gången och jobbar på ett islandshäststuteri och har två egna isisar i min ägo, det trodde jag verkligen inte för några år sedan. 

Hur kunde min uppfattning ändras så drastiskt dårå? Sleipnir. Jag har så otroligt mycket att tacka den hästen, min bästa vän, för. 

 

Och tänk tanken om ni själva var 18-20 år, packade väskan och in med hästen i transporten och flyttade 100 mil bort -till ett annat land där du inte ens kan språket. Hade ni vågat? Jag vet att jag själv aldrig hade vågat om jag inte haft Sleipnir. När jag fick Sleipnir 2008 var jag inte bara en tjej som gick till skolan och sedan hem för att göra läxor, nu var jag tvungen att ge mig ut till stallet och sköta om det viktigaste i mitt liv. I ur och skur. Jag fick lära mig att ta ansvar för ett livs levande djur som behövde mat, motion, daglig utevistelse, mat igen osv. I och med det växte jag mer som person och genom att senare ta chansen att flytta till ett gymnasium med internat och där efter flytta till Tyskland... jaaa, idag känner jag mig som en helt annan person. En person som inte är rädd för att säga ifrån, inte rädd för att fråga saker, vågar ta för sig, tro på sig själv. Det låter kanske konstigt men my point is att hade jag aldrig blivit ägare till Sleipnir hade jag aldrig stått där jag står idag. Antagligen hade jag fortfarande varit den där tystlåtna tjejen som inte gjorde en fluga förnär, vem vet?