Olyckor kan hända så lätt
Hej på er, hur är läget? Med mig är det bara bra. Alla prov för detta året är avklarade, jobbet rullar på (har gjort mina första nätter nu) och jag njuter av att kunna lägga energi på hästarna.
Vad har hänt på hästfronten nu egentligen då? Jo, jag har fått mig en ny liten häst i skaran att träna. Ett silversvart litet sto. Ganska nervös av sig och behöver nog lite mer tid för att "landa" men hon är lagom framåt, positiv till arbete och töltade faktiskt sina första steg igår. Inga långa sträckor direkt men det känns bra att veta att tölten finns nära till hands och är lätt att plocka fram hos henne utan några större konstigheter. På vägen hemåt igår hoppade jag av henne innan vi kom fram till den trafikerade vägen då jag inte riktigt litar på henne än vad gäller traktorer/ lastbilar och tur var väl det för på tre röda kastade hon sig ut framför(!) en lastbil (som ville köra om oss). Den nödbromsade och allt slutade ändå väldigt bra med tanke på hur det hade kunnat sluta. Men som rubriken lyder; olyckor kan hända så lätt och man ska ju alltid ha i bakhuvudet att hästar är flyktdjur. Spelar ingen roll om man sitter på världens snällaste häst för är oturen framme så är den.
Iallafall.. hädanefter är det trafikträning som gäller. Hästen har inte stått på gården hos oss innan så jag antar att hon inte har haft någon "närmare kontakt" med större fordon. Men läget är som det är och vi får helt enkelt bara träna på, hon ska ju trotsallt säljas framöver och då är det 100% trafiksäkerhet som gäller. Utan undantag.
Annars kan jag även tillägga att Vindsvöl är hemma och jag har hunnit rida henne fyra gånger, idag första gången med skor. Jag har inte börjat ställa några större krav på henne utan vi har mest myst ute i naturen och tanken är att försöka få upp konditionen igen. Idag var dock Jana och Britta med ut på tur och jag bad Jana hålla ett extra öga på Vindsvöl och hennes rörelsemönster. Jana kunde inte se att hon rörde sig ojämnt och min känsla under dessa fyra gånger har också varit bra. Tanken är väl sätta igång henne långsamt och sen börja träna henne mer ordentligt och tillslut hoppas jag att vi ska kunna få visa upp oss på banan ihop igen -denna gång även på passlöp (om hon håller för det vill säga). Allt dröjer naturligtvis men framtiden ser inte alltför mörk ut.
Sådär, nu ska jag försöka varva ner lite innan mitt sista nattpass drar igång. Vi hörs, ha det!
/Mathilda